15. Bun-chef Göran Olsson

En syrlig kommentar

Göran Olsson är chef för Barn och ungdomsförvaltningen i Perstorps kommun. Göran Olsson är en prudentlig person som lägger sig vinn om att alltid uppträda snyggt klädd. Och vara alla till lags. Dock, när diskussion uppstår, som t ex ibland vid kommunkontorets kaffepauser - två stycken per dag, på arbetstid och upp till vardera 30 minuter eller mer - har Olsson alltsom oftast sättet att ta över i diskussionen. Det finns ett slags oskriven lag på arbetsplatser, att även när det gäller ströprat på raster, har personer med högre rang än andra företrädesrätten att yttra sig. Det de säger kan vara hur lökigt som helst. Men de ges rätten att ta över i samtalet. Övriga närvarande tystnar, biter sig i läppen eller tittar i golvet.

Och nu är det ju Göran som talar. Lyssna och tig !

Göran Olsson måste på något tvångsmässigt sätt alltid spela första fiolen i en församling. Han måste mycket ofta tala om för omgivningen hur bra han är. Hur duktig han är i sitt jobb som chef. Hur mycket han har att göra. Här pustar han ibland, och med en snabb blick runt omkring. Och lyckas se riktigt trött och utarbetad ut.
Göran Olsson hjälpte mig med det administrativa, när jag gjorde flyktingutredningen under 2007. Här visade han stor kunskap om förvaltningar. Hur jargongerna går. Chefernas roll, med mera. Både djup och bred kunskap som han naturligtvis använder för egen del som chef. Tro inget annat. Varför inte ? Här gäller det att hålla sig framme.

Göran Olsson har ett mycket vackert och rymligt tjänsterum. Ett hörnrum som vetter mot infartsgatan till Posten. Snygga bokhyllor med mycken litteratur, kataloger och andra trycksaker, om skola, utbildning och kultur. Hans tjänstebord är stort och alltid mycket välstädat. Man noterar här det lilla antalet papper och handlingar som ligger prydligt placerade i 90 graders vinkel på det rödbrunbetsade kontorsbordet. I förhållande till Göran Olssons omfattande utläggningar om hans digra arbete och ansträngda budget, med mera, ter sig inte detta som mycket. Men det stora och digra arbete han utför finns ju säkert där ändå. Kommunförvaltandets vägar är ju oändligt många och långa. Och osynliga. Ett enda ord på pappret där på skrivbordet, kan utveckla hur mycket tankeenergi som helst ! ! Kontorsdatorn som ruvar där i hörnet är stor och grann och ger intryck av att vara av senaste modell. Den borgar för välutvecklad och energisk tjänsteutövning. Det kan man vara säker på.

Göran Olsson drog sig inte för att försöka förödmjuka mig, när jag i september 2007 satt på hans rum i diskussion om upplägget med flyktingutredningen. Och då i sammanhanget med socialchef May Britt Strålfors ´ vägran att samarbeta professionellt med mig, i min enkät om flyktingmottagning. Jag frågade Göran Olsson vad som kunde ligga bakom Strålfors´ vägran.
- Jaa, sa Göran O. och drog på ordet. Han intog en chefspose: lutade sig bakåt, tittade ner, höll fingertopparna mot varandra, med huvudet på sned ( hans favoritställning när man bad om besked ). Jaaa, du förstår väl Yngve ---- Yngve, jaa. Yngve Holmqvist. Vi går tillbaka i tiden --- kan det vara positivt för dig, Yngve ???
- Hur menar du då, sade jag. Du menar min tid på NST här i byn, som reporter. Tycker inte Strålfors om det ? Skulle det vara så ?
- Ja, det kan ju väl inte vara till fördel, vad vet jag... sade Göran Olsson, och tittade upp på mig. Med ena mungipan uppdragen som till nästan ett lite hånfullt leende.

Piken var tydlig. Här spelade Göran Olsson ut sin chefsposition (trodde han). Jag skulle svälja kroken och känna mig nertrampad. Men det gjorde jag inte alls. Jag tyckte bara att han var så oändligt futtig och liten där han satt och försökte verka stor och duktig chef. Jag teg och lät honom hållas.
Socialchefen tyckte inte om reportrar. Men kunde det också handla om ett dåligt samvete hos Strålfors. Att, när hon vägrade samarbeta, var medveten om att flyktinghandlingarna ( introduktionsavtalen ) inte var i full ordning ? Skulle detta senare få henne att ändra årtal och datum med tippex-vätska ? Svaret är ja.

Göran Olsson uppträdde i fallet Strålfors precis som flera av de övriga cheferna. Tänkte bara på sig själv. Spelade ut sitt överläge. Han tyckte visserligen att det var fel av henne att vägra samarbeta med mig i en utredning, beställd av kommunstyrelsen. Men han gjorde ingenting för att tala med henne och hjälpa mig vidare. Prata med Strålfors gjorde han. Men inte när jag var med.

Ett sjaskigt uppträdande. Och förutsägbart. Som chef - och som den sakkunnige Göran Olsson var i flyktingutredningen. Kollega med mig. Hade det kostat på så mycket att samarbeta istället ? Är det så svårt att stiga ner från sina höga hästar ? Och samarbeta ?